Att utgöra en tillräckligt stor angelägenhet

Allt eftersom hösten stärker sitt grepp om oss och på sina håll börjar övergå i vinter, har den svenska evenemangskalendern samtidigt rullat in i sitt sista kvartal för året. Klassiska företeelser som Lidingöloppet och Stockholm Open har nyligen lagt årets respektive upplaga till handlingarna. Detsamma gäller för otaliga andra evenemang, stora som små, runt om i vårt land. Trots alla olikheter och inbördes skillnader finns det en sak som förenar alla dessa evenemang. Deras existens är beroende av ideella krafter i varierande utsträckning. Detta är ett faktum som förtjänar en större uppmärksamhet än vad som ofta är fallet.

Det är inte ovanligt att företrädare för olika idrottsorganisationer förlitar sig på att det alltid finns resurser i form av ideell arbetskraft till hands. Människor ställer helt enkelt upp. Bara därför. Detta innebär samtidigt att strategierna på en övergripande nivå hur man arbetar med det ideella inslaget i verksamheten är något vagt formulerade, om de överhuvudtaget existerar. Detta handlar självklart inte bara om de olika evenemangsinslagen, utan det gäller i högsta grad även den ordinarie verksamheten från vecka till vecka under hela året.

Vi resonerar gärna kring människors livspussel, vår tids stora utmaning. Det tycks som om denna fråga blir allt mer närvarande. I konsekvensens namn borde detta vara en gigantisk varningsflagga för alla som är beroende av ideella krafter. Inom idrotten konkurrerar vi i grunden om två saker. Människors pengar (ibland) och människors tid (alltid). Medan det verkar finnas hyggligt med kapital på sina håll är det värre ställt med tiden. Den räcker allt sämre till. Samtidigt utsätts idrotten för en allt tuffare konkurrens från alla möjliga aktiviteter som ber om människors tid. Vilka blir vinnarna i denna tävling, det vill säga vilka kommer att vinna slaget om människornas tid? Med andra ord, vem lyckas bli en tillräckligt stor angelägenhet?

Det den enskilda idrottsorganisationen måste komma fram till i perspektivet ideella krafter kan uttryckas i ett antal frågor, såsom t ex:

• Hur ska rekryteringen av ideella krafter bedrivas på kort och lång sikt?
• Var i organisationen, och mer specifikt, hos vem vilar ansvaret får arbetet med ideella krafter?
• Hur tar vi i ett helhetsperspektiv hand om de ideella krafterna, det vill säga hur bygger, utvecklar och fördjupar vi relationen med dessa människor?
• Hur utbildar vi de ideella krafterna inom organisationen?

Ideellt arbetande människor inom idrotten är sportkonsumenter. Dessa sportkonsumenter har behov som idrottsorganisationen måste kartlägga och förhålla sig till, precis som när det handlar om utövare av själva idrotten eller om åskådare. Vilka behov har denna typ av sportkonsumenter och hur fyller vi dem? Annorlunda uttryckt, vad betyder vi för dessa människor och hur viktiga är vi? Vet vi varför de köper vår verksamhet, eller varför köp plötsligt uteblir? En optimal situation skulle vara en utövare av en idrott som vid den aktiva karriärens slut känner att det är dags att lägga av, och samtidigt växla roll inom sin verksamhet. Att lämna verksamheten skulle vara en omöjlig tanke, eftersom denna relation är en av grundpelarna i denna individs liv. Detta sker knappast per automatik. Det handlar om ett långsiktigt och professionellt relationsbyggande.

Förutom utmaningarna ovan finns en annan aspekt på de ideella krafterna. Dessa människor är en väsentlig del av personalen och är ofta de som möter andra människor som söker sig till verksamheten, t ex som åskådare. Vilka krav kan vi ställa på de ideella krafterna, i perspektivet att vara goda ambassadörer och en bidragande del till vårt varumärkes styrka? Samtidigt som vi är beroende av ideella krafter måste vi försäkra oss om den enskilde individens lämplighet och utvecklingspotential. Hur gör vi med dem som inte håller måttet, det vill säga dem som med sitt individuella agerande skadar vår verksamhet?

Alla dessa utmaningar understryker det faktum att den enskilda idrottsorganisationen måste skapa en sammanhållen strategi för arbetet med ideella krafter, liksom det skapas strategier för andra delar av samma verksamhet.

Det är ingen vild gissning att utmaningen med att attrahera ideella krafter kommer att kräva en allt större ansträngning från idrottens sida. Detta blir om möjligt ännu tydligare i det fall idrottsorganisationen har byggt en så omfattande verksamhet att människors fritid i form av kvällar och helger inte räcker till. I det extrema fallet ber vi att få ta del av samma människors hett åtråvärda semesterdagar. På tal om att utgöra en tillräckligt stor angelägenhet…