Att kunna och våga säga nej

Det rapporteras i olika former med regelbundenhet om hälsotillståndet inom den svenska föreningsidrotten. Speciellt lagidrotten på elitnivå hamnar i fokus i detta sammanhang. I veckan har vi t ex kunnat läsa i Dagens Nyheter om den granskning av SHL-klubbarnas ekonomi som revisionsföretaget Ernst & Young har genomfört. Hälsan tiger inte så still som man kunde önska. Diagnosen på sina håll lyder skenande kostnadssyndrom. Innebörden är att intäkter och kostnader inte harmoniserar, och har elitklubben smittats av detta är sjukdomsförloppet väldigt svårt att bryta. Hotet om död, läs konkurs, är ständigt närvarande.

Varför blir det så här? När man resonerar kring dilemmat mer generellt känns det så enkelt. Det borde inte vara något problem, det ska inte behöva bli så här. Verksamhetens kostnader ska vara lägre än intäkterna, vilket möjliggör ett byggande av eget kapital för framtiden. Perspektivet ska vara långsiktigt, verksamheten ska präglas av professionalism i alla delar, ledningen av densamma ska beskrivas som ansvarsfull. Visst låter det enkelt i teorin? Det som stör bilden är att verkligheten tränger sig på.

Det finns olika anledningar till att elitklubbar hamnar i problem. En kostnad sticker emellertid ofta ut, och är i det enskilda fallet den som stjälper verksamheten. Personalkostnaden. Närmare bestämt personalkostnaden för representationslaget inklusive organisationen runt detta med sportchefen och tränare i spetsen. De som styr verksamheten, den operativa ledningen i allmänhet och styrelsen i synnerhet, vill mer. Mer än vad verkligheten ibland medger. Man vill konkurrera på en nivå, som man i egentlig mening inte har täckning för. Det kan handla om att vara ett lag i högsta ligan istället för längre ner i seriesystemet, eller att vara ett lag i toppen av högsta ligan istället för att befinna sig på nedre halvan. Ett visst mått av önsketänkande oavsett vilket. Detta leder till värvningar, till att klubben mönstrar en allt dyrare trupp, vilket intäkterna inte räcker till för. Resultatet blir att klubben dras med underskott, som måste täckas upp, vilket äter upp det egna kapitalet. I värsta fall når klubben till slut vägs ände och behöver hjälp av en extern part för att överleva. Det kan röra sig om kommunen eller det lokala näringslivet, men det kan även inbegripa t ex medlemmarna.

Vad kan göras för att råda bot på dilemmat? Några nyckelord finns att hämta ovan, t ex:

·        Styrelsen

·        Verklighet

·        Långsiktigt – professionellt – ansvarsfullt

Det börjar med styrelsen, närmare bestämt med styrelseordföranden och därefter med övriga styrelseledamöter. Här behövs det givetvis kompetens och god erfarenhet. Men förutom det krävs integritet och inte minst mod. Det handlar om att på fullt allvar vara helt oglamorös, om det är vad situationen kräver. Intressenterna som kräver satsning, stordåd och ära finns både inom den egna organisationen samt bland medlemmar, åskådare, lokalmedia, det lokala näringslivet etc. Alla vill de vara del av något stort och spektakulärt. Något att berätta om för framtida generationer. Men om allting kapsejsar har alla dessa pådrivare och entusiaster en sak gemensam. De har inget ansvar. Det har styrelsen. Som nu står ensam. Således handlar det om för styrelsen med ordföranden i spetsen att i förekommande fall kunna och våga vara urtråkig. Kunna och våga säga nej. Att i allas ögon vara partydödare, men egentligen vara den som räddar partyt. Förvänta er för allt i världen ingen klapp på axeln för det.

Satsningar utan ekonomisk täckning, och i brist på verklighetsförankring i övrigt är ingenting en styrelse ska sätta sitt namn på. Att år efter år acceptera att den operativa ledningen driver en verksamhet med underskott är den raka motsatsen till framgångsformeln långsiktigt – professionellt – ansvarsfullt.

Det börjar med styrelsen i den enskilda klubben, men det kan även vara så att ligan via sin ligaorganisation måste hjälpa till i den sanering som elitidrotten behöver. Det finns t ex i fallet SHL skäl att resonera kring ett allt striktare regelverk, inklusive tydliga konsekvenser om någon klubb bryter mot det. Ett sådant regelverk skulle i den bästa av världar vara ett effektivt redskap för styrelsen i den enskilda klubben att mota de värsta excesserna i grind. Dessutom skulle den generella lönebilden i ligan kunna pressas nedåt, vilket skulle gagna samtliga klubbar. Det är svårt att bygga en stark liga, vilket är en självklar målsättning för en ligaorganisation som SHL, om ett antal klubbar är bräckliga farkoster på öppet hav. Ligaorganisationen har med andra ord all anledning att agera. Men, parallellt med att ligaorganisationen driver på utvecklingen vilar fortfarande ett stort ansvar på den enskilda klubbstyrelsen.