Vi skulle behöva lite hjälp med verksamheten…

Det råder för närvarande feber i Stockholm – eurovisionsfeber. Många är de likheter som finns mellan Eurovision Song Contest (ESC) och ett internationellt idrottsevenemang. Krasst sett är detaljen musik det enda som skiljer. Precis som i fallet ett internationellt TV-sänt idrottsevenemang krävs det t ex en tämligen stor organisation för att genomföra ESC i dess olika delar under den aktuella veckan. Vidare krävs det en försvarlig mängd människor inom nämnda organisation som inte tar betalt för sitt arbete, utan välvilligt ställer x antal timmar till förfogande. Dessa volontärer har dessutom underkastat sig en ansöknings- och urvalsprocess för att få vara med. De lyckligt utvalda är nu igång med genomförandet och allt vad det innebär. Att vara en del av ett unikt evenemang. Ingen vet om, och i så fall när, nästa möjlighet att vara med dyker upp. Så kan det även se ut för ett motsvarande idrottsevenemang.  För den ”vanliga” svenska föreningsidrotten emellertid, är detta förmodligen så långt från verkligheten man kan komma.

Det är inte ovanligt att företrädare för olika idrottsorganisationer förlitar sig på att det alltid finns resurser i form av ideell arbetskraft till hands. Människor ställer helt enkelt upp. Bara därför. Detta innebär samtidigt att strategierna på en övergripande nivå hur man arbetar med det ideella inslaget i verksamheten är något vagt formulerade, om de överhuvudtaget existerar. Detta handlar självklart inte bara om tävlingar och matcher, utan det gäller i högsta grad även den ordinarie verksamheten från vecka till vecka under aktuella delar av året. Hur når vi t ex fram till den förälder, vilken betraktar idrottsföreningen som en optimal barnpassning?

Vi resonerar gärna kring människors livspussel, vår tids stora utmaning. Det tycks som om denna fråga blir allt mer närvarande i alla sammanhang. Professionellt och privat. I konsekvensens namn borde detta vara en gigantisk varningsflagga för alla som är beroende av ideella krafter. Inom idrotten konkurrerar vi i grunden om två saker. Människors pengar (ibland) och människors tid (alltid). Medan det verkar finnas hyggligt med kapital på sina håll är det värre ställt med tiden. Den räcker allt sämre till. Samtidigt utsätts idrotten för en allt tuffare konkurrens från alla möjliga aktiviteter som ber om människors tid. Vilka blir vinnarna i denna tävling, det vill säga vilka kommer att vinna slaget om människornas tid? Med andra ord, vem lyckas bli en tillräckligt stor angelägenhet? Dottern ägnar sig åt flera olika aktiviteter, men det finns bara tid för föräldrarna att engagera sig i en av dem. Vilken blir det? Varför just den?

Det den enskilda idrottsorganisationen måste komma fram till i perspektivet ideella krafter kan uttryckas i ett antal frågor, såsom t ex:

• Hur ska rekryteringen av ideella krafter bedrivas på kort och lång sikt?
• Var i organisationen, och mer specifikt, hos vem vilar ansvaret får arbetet med ideella krafter?
• Hur tar vi i ett helhetsperspektiv hand om de ideella krafterna, det vill säga hur bygger, utvecklar och fördjupar vi relationen med dessa människor?

Samt i ett påföljande utvecklingsarbete:

• Hur utbildar vi de ideella krafterna inom organisationen?

Ideellt arbetande människor inom idrotten är sportkonsumenter. Dessa sportkonsumenter har behov som idrottsorganisationen måste kartlägga och förhålla sig till, precis som när det handlar om utövare av själva idrotten eller om åskådare. Vilka behov har denna typ av sportkonsumenter och hur fyller vi dem? Annorlunda uttryckt, vad betyder vi för dessa människor och hur viktiga är vi? Vet vi varför vi väljs eller väljs bort? En optimal situation skulle vara en utövare av en idrott som vid den aktiva karriärens slut känner att det är dags att lägga av, och samtidigt växla roll inom sin verksamhet. Att lämna verksamheten skulle vara en omöjlig tanke, eftersom denna relation är en av grundpelarna i denna individs liv. Detta sker knappast per automatik. Det handlar om ett långsiktigt och professionellt relationsbyggande.

Det är ingen vild gissning att utmaningen med att attrahera ideella krafter kommer att kräva en allt större ansträngning från idrottens sida. Detta blir om möjligt ännu tydligare i det fall idrottsorganisationen har byggt en så omfattande verksamhet att människors fritid i form av kvällar och helger inte räcker till. I det extrema fallet ber vi att få ta del av samma människors hett åtråvärda semesterdagar. Den priviligierade situation som Eurovision Song Contest upplever när det handlar om ideella krafter är och förblir en dröm för den svenska föreningsidrotten.