Samarbete till vilket pris?

I förra veckan kunde vi se ett nytt sAnders Ericssonamarbete med koppling till idrotten. Sportbladet genomförde TV-sändningar i samband med Champions League i fotboll, där en partner i form av spelbolaget Unibet hade en betydande roll. Den aktuella TV-studion bemannades av två medarbetare på Sportbladet tillsammans med två profiler från Unibet, och detta fick tillsammans med utformningen i övrigt en tydlig påverkan på den redaktionella produkten. Kritiken från Sportbladets egna led lät inte vänta på sig. Det uttrycktes bland annat farhågor om att integriteten och därmed trovärdigheten var allvarligt hotad.

Inom idrotten är detta en klassisk problematik som förtjänar att tas på största allvar. Å ena sidan är idrotten beroende av samarbeten, dels för att få in resurser till verksamheten och dels med att få hjälp att utveckla densamma. Å andra sidan lever idrotten högt på sin trovärdighet i olika perspektiv. Det gäller således att utforma olika samarbeten utan att denna går förlorad. Det handlar ytterst om att göra gränsdragningar. Behovet av resurser måste ställas mot konsekvensen av ett potentiellt samarbetsavtal. Om en ny samarbetspartner har med sig en agenda som bryter mot verksamhetens kortsiktiga mål och långsiktiga strategi gäller det att hålla huvudet kallt, behovet av pengar till trots. Här har inte minst styrelsen ett tungt ansvar. Det är inte roligt att vara den som säger nej, men det är en del av uppdraget. Här brister det tyvärr med regelbundenhet, både inom elit och bredd. Frågan var gränsen ska dras har inget entydigt svar. Hur stor påverkan klarar verksamheten, när en samarbetspartner börjar flytta fram positionerna på allvar? Vad är heligt? Namnet på verksamheten? Klubbmärket? Kärnvärdena? Arrangemangen? Uttagningen av spelare till laget (samarbetspartnern betalar bra, men skulle då gärna se sin dotter på planen…)? De gränsdragningar som görs i sammanhanget kan vara skillnaden mellan utveckling och avveckling.

Arbetet med sport marketing inom den enskilda idrottsorganisationen – förening, förbund, evenemang etc. – beskrivs med fördel som professionellt, långsiktigt och ansvarsfullt. Detta gäller inte minst försäljningsarbetet gentemot samarbetspartners, vilket innebär att här krävs det eftertanke och djupare analys. Försäljningssituationer som på olika sätt riskerar att skada verksamheten kortsiktigt, eller i värsta fall äventyrar densamma, måste omgärdas av en tydlig strategi. I grunden handlar det om att vårda och utveckla de intäktskällor som finns. I takt med att nya intäktskällor skapas, t ex med hjälp av den tekniska utvecklingen på medieområdet, gäller samma förhållningssätt. En marknadsförare av sport som har en långsiktig strategi för hur verksamheten ska bedrivas får inte på vidlyftiga grunder kasta denna överbord.

Ett i sammanhanget vanligt förekommande samarbete är det mellan idrotten och media, både på lokal- respektive riksnivå. Detta är något som kan orsaka en del frustration bland representanter för idrotten, och som kan sammanfattas i frågeställningen ”vi är ju samarbetspartners, varför skriver de negativt om oss?” Man vill inte förstå medias granskande roll i ljuset av att det finns ett samarbete. Det korta och koncisa svaret, som jag själv vid ett antal tillfällen har sett mig tvungen att formulera, är att samarbetet i fråga bygger på integritet och trovärdighet. Utan dessa båda finns det inte mycket kvar. Denna sanning gäller stor som liten, Sportbladet är i förekommande fall inget undantag.